Här i Syd
finner jag påpälsade rester av mig själv
överallt,
men i Norr rör jag mig naken
i det omedelbara;
det kalla lufthavet susande genom tystnaderna,
timmervägarna öppna förslag
genom barrskogsbältets rakryggade genomärlighet
nerför förflyttningarnas transparens
i genomskinliga speglar
hängande
som övertygelser i dagarnas frostfrasande föraningsförsåt,
överallt i det överväldigande vildmarkshabitatet
från Niemisel till Norbäck

I Syd
har tidens pil förlorat sin bestämmelse;
darrande, vilse

I Norr stiger jag genom öppna speglar;
skapar värld & dag
i tanke efter tanke:

Men att välja sida, att bestämma sig,
att ta för gott
landar alltid i en halvsanning

Alla sanningar är halva,
vikt söker motvikt,
tes – antites - syntes, gång på gång
över kroppens bråddjup;
hem för dödstysta stjärntecken
och plötsliga meteorsvärmsejakulationer

Kopieringsaffekterade spår av verklighet
ligger klibbade
på gamla kassettband;
P2-sändningar från 1980- & 90-talen
i golv-till-tak-hyllor

I min man-caveretreat klänger ägodelarna
som kvarlåtenskap
i det förgångnas väldiga klippbranter,
och jag är någons förvrängda minnesbild
av mig själv

Radiosymfonikerna under Jonas Dominique
fyller retreaten till sista tidsenhet
med Morton Feldmans rumslighetsekvilibrium
i orkesterverket For Samuel Beckett,
som lutar genom 47 P2-minuter,
sparade sedan 23 september 1988
i en katedralstor kub med dallrande väggar
och full insyn;
musikens outtröttliga böner om nåd
molande i olikfärgade, semitransparenta flak av kyrkfönster
som skjuts ut över varandra
i musikens hypnotiska envetenhets bulldozerkraft
som skrämmer och förlöser
i en tidlös essens av bön & krig

Ja, retreaten på Diagonalvägen är en saga
om mig själv
som jag ständigt på nytt inträder i,
som att inte kunna låta bli att bita
i en afteblåsa i munnen,
bara för att tydligare känna smärtan av tid
i dessa rum på gränsen mellan overkligheter
som jag formellt & kontraktvis bebott
sedan november 1986,
nu med drag av samma inkonsekvens
som Solvej Balles kronofobi
i den sjuhövdade berättelsen Om uträkning av omfång,
varje gång lite mer främmande inför mig själv;
en dubbelgångare alltmer i otakt;
sagoskuggan i ofas med kroppsuppfattningen;
tiden kluven, stretande, knakande, sprickbildad,
vittrande,
utan självklara stödjepunkter
i en kvantglittergeometri
som öppnar och döljer
okända dimensioner