Dödsögonblicket
är vars och ens autenticitet

Där sammanstrålar identitet
med anonymitet
i ett outtömligt tomt det,
vari hemortsrätt förbyts i bortovarotvång

Varje morgon gör kraftigt motstånd

Drömmarna
har esomoftast varit onda,
med ”Vansinnets violetta hök”
ur Sune Karlssons ungdomsdiktning
från 1967
svävande över uppvaknandet
som ett reellt hot

En gensträvig ålder tränger på
inifrån

Dödsögonblickets autenticitet roterar
i moln av sot och aska
i Lars-Gunnar Bodins sprickbildning ”For Jon III;
They Extricated Their Extremities”,
eller alternativt i Terry Rileys dervishsnurr
”Untitled Organ”,
medan döden sopar igen spåren

Törsten torkar in bakom ögonen;
andningen drunknar i saliv

Slättlanden kisar i fjärran

Bergstrakterna klättrar i rasbranterna

Städerna står slumpmässiga
i betraktarens ögon

Tamboskapen flyger över himlen
i Anne Friis oljor,
och kökspersonalen på Nyköpings lasarett
tävlar med Rembrandt i uttrycksfullhet
och drömsk sanning

I Norrbotten seglar hügelbäddarna orörliga
genom tidlösheten
i blommande skeppssättningsbardon,
inrymda i dödsögonblickets autenticitet