I omfamningens slutna rum så skön
färdades de fagra färgerna runt länge och väl
rosenröd brandgul lavendel lila och grön
cirkulerandes kring min nyutsprungna knoppande själ

Med fast glödgande hand höll han mig kvar
i njutningens famn
tills jag ej visste var jag var
i min ointagliga hamn

vilsen i en stjärnbeklädd utsiktslös rymd
med fönstrena ut av smutsens stigmatiseringar skymd
letandes efter en igenkänningsbar galax
lotsade han mig fram till den inre livsådrans klimax

Det gör ont att bli lämnad kvar
men även att stanna i nostalgins reträtt
och minnas vem jag en gång var
summerande att våga leva sitt liv till fullo inte är lätt

Förståelsen över att kärlekens vindar drastiskt kan vända
i vågspelens föränderliga drivande sand
så tar en dock den temporära lyckan överhand
och beslutande över att ingen skall vår kärlek få skända