Det var en helt annan Gittan jag mötte än den jag lämnade 45 minuter tidigare, som satte sig framför mig. Ögonen glittrade av glädje, leendet lyste upp hela hennes ansikte och hon kunde inte riktigt sitta still medan hon pratade. "Jo när du hade gått satt jag ju där och hängde missmodigt över skrivmaskinen, totalt tom i huvudet och hade inte en aning om vad jag skulle skriva. Som du säkert sett är jag ju inte den mest självsäkra person du har mött," hon log lite menande och fortsatte, "men som jag satt där och funderade hördes plötsligt en liten harkling från dörren och jag tittade förvånat upp. I dörren stod världens gulligaste kille och log rart mot mig." Ögonen strålade och hon blev ytterligare lite rödare om kinderna när hon sa det. Jag höjde förvånat på ögonbrynen och undrade i mitt stilla sinne vem utav dem som passade in på denna euforiska beskrivningen. Nyfikenheten växte medan hon fortsatte: "Han undrade om jag var ny här och jag sa som det var, att jag skulle bli det om jag klarade anställningsprovet." 

Jag nickade igenkännande när hon berättade att han hade presenterat sig som Jonte, sagt att han jobbade som elektriker och var lite allt-i-allo på kontoret. Jonas både var och såg trevlig ut om än lite "stöddig" i mitt tycke. Annars var han helt okej.
"Jag blev dökär på en gång," utbrast Gittan spontant med glittrande ögon och rosiga kinder, "och förstod med en gång att jag aldrig skulle få se honom igen om jag inte började jobba här. Vi pratade lite grann och efter att han önskat mig lyccka till och gått iväg slängde jag mig bokstavligen över skrivmaskinen och skrev som om det gällde livet. Hon såg mig allvarlig i ögonen och kramade min hand. "Säg att du tror på kärlek vid första ögonkastet, Emma?" Jag nickade stumt och mindes min mans och mitt första möta och hur vi båda med en gång bara visste att vi var menade för varann. "Jag inte bara tror, jag vet Gittan." svarade jag och kramade hennes hand tillbaka. Hon lyste upp som ett tomtebloss när hon euforiskt fortsatte berätta. "Jag svär på att det inte tog mer än 10 minuter att skriva klart. Sedan sprang jag in till herr Granlund och nästan slängde pappret i knät på honom," skrattade Gittan. "Och sedan fick jag jobbet!" Hon log segervisst.

Även jag skrattade och kramade om henne. "Bara så där?" undrade jag förvånat och tänkte på hur omständig herr Granlund var i vanliga fall. "Ja, för när han läst vad jag skrivit sa han att han inte hade råd att INTE anställa mig. Vad han nu menade med det? skrattade Gittan lyckligt.

fortsättning följer...
@EFM