"Får jag läsa vad du skrev?" frågade jag nyfiket.
"Naturligtvis får du det", sa Gittan och räckte över det halvskrivna A4-arket hon höll i till mig. "Du trodde på mig och gav mig hopp, det glömmer jag aldrig."
Det här är vad jag läste;
_________________________________________________________
Bäste herr Granlund,
Jag heter Birgitta (Gittan) Olsson och söker tjänsten som postflicka på Göteborgskontoret (här alltså). Jag är 17 år (snart 18), vilket är en härlig ålder. Livet ligger framför mig, men ändå har jag hunnit skaffa mig en viss livserfarenhet. Jag vet vad jag vill. Jag är en genomärlig människa och en obotlig optimist. Om man tar sig tid att tänka efter, finns det nästan alltid något positivt i allting som sker, hur negativt det än kan verka i stunden. Och man kommer mycket längre med ett leende och ett skratt än med sura miner. (Och så blir man inte så rynkig heller, har jag hört.) 

Jag bemöter människor med vänlighet och respekt och förväntar mig bli bemött likadant tillbaka. Jag har mycket lätt att få kontakt med människor men ännu viktigare, att behålla kontakten med dem. Jag lyssnar oftare än talar, eftersom jag tror det finns en tanke bakom att vi skapats med två öron och en mun. Jag har ett snyggt och propert yttre och ett vackert genuint inre. Jag har stil och vet att uppföra mig. Är väl inte så vacker precis, men skrämmer ibga hästar i sken heller. Tror jag. Har aldrig mött några. 

Jag har nioårig grundskola och en 10 veckors ekonomikurs på Hermods. Detta är min första anställningsansökan och tycker att arbetset som Postflicka verkar spännande och trevligt. Kanske inte mitt drömyrke, men jag är ung ännu. Det dyker säkert upp längre fram. Eftersom jag är utåtriktad och har en ambition att ge 100 % av mig själv, anser jag mig vara den som passa bäst för jobbet. Det hoppas även jag att ni gör.
Vänliga hälsningar
Gittan Olsson
_________________________________________________________

Under hela genomläsningen hade jag ömsom frustat, skrattat och fnissat. Ett par gånger hade jag kastat förvånande ögonbrynshöjda blickar mot henne och sett hur hon blev allt rödare i ansiktet av återhållsamt skratt. Till slut kunde hon inte hålla tillbaka det utan gapskrattande sa "Många saker jag skriver har jag hört mamma säga. Och mormor och farmor. Visst låter det förnuftigt och lillgammalt, men i krig och kärlek finns inga regler." Hon skrattade ännu mer. "Jag verkar vara full av deras klokheter idag. Huvudsaken är att jag fick jobbet.
"Ja, milde himmel! Det måtte vara sann kärlek som har åstadkommit detta!" skojade jag. "Välkommen i gänget då Gittan!" Jag kramade om henne samtidigt som jag frågade, "Klarar du av att leva upp till allt det här nu då?" 
Jaha då, bara jag får träffa Jonte så." utbrast hon självsäkert. Hennes ögon såg på mig med framtidstro och tillförsikt.
"Men tänk om han redan har en tjej, är förlovad eller till och med gift?" frågade jag roat.  
"Himmel!!! Det har jag inte ens tänkt på!" utbrast hon förskräckt.



Epilog

Jonte var varken det ena eller det andra och ett år senare förlovade de sig inne på mitt kontor. Var annars? Där var pyntat med ballonger och sepentiner, blommor och presenter och hela tjänstestaben önskade de lycka till. Skrivmaskinen hade hedersplatsen liksom tårtan. Som förresten herr Granlund bjöd på. Han var nämligen Jontes pappa och Gittans blivande svärfar.

Slut

Ps;
Det Julia Robers sa i intervjun (om ej ordagrant) var följande:
"Om jag inte genom min egen inre styrka och mentala medvetenhet hade förvandlat all skit jag varit med om till näringsrik mylla som jag växt mig stark och vacker ur, hade jag inte heller varit den underbara person jag är idag."
Ds

@EFM