I de stormbriserande havens vagga livet sänder

möts vi i omfamningens ändlösa ränder

lavaheta händer söker sig trevande kvar

i njutningens längtansfulla skrevande svar

en mörkblå glödgande betraktande sökande blick

håller mig fastnaglad i sänghalmens ljuvaste vrå

i pockande lockande frustande pustande skick

famlandes i brantens nödfallna skrå

Regnet  piskar när höstmörkret minner

de våta fuktiga droppar rinner

 längs immiga fönster

till den inre längtans mönster

som tårar på min kind

fallande som löven från den vackraste lind

Din lekamen för mig mjukt vaggande i stunden

tills sömnen omsluter vår famn

känslan stillad i trygghetens hamn

den tidlösa kärleken återfunnen i lunden