Grå evighetsmaskin, med slitna band och dammiga hjul
Där den ensammaste helg slungar skrikande eko
Betongbostad – tomma väggar vibrerar i tystnad
Dessa mörka möbler som har gått i arv
Skänker rofull omfamning från stumma graven
Det ekar i min själ, en omätbar omättad tomhet
Jag flyr mot slitagets gråa maskin, jag flyr det jag inte vill se

Måste finnas mer, ett liv bakom ytliga leende
Bortom fejkad vardagshälsning, rutin av solitär karaktär
Litet klot av hopp håller mig i sken
En glöd som kan bli en brasa, så levande
Fantasifulla landskap i en drömmares kosmos
Det redskap blir min färdkamrat i livets hårda berg
Något som ger tårar av silver, glädje av guld