Minns ni Krösa-Maja från Emil i Lönneberga, den gamla damen som formligen frossade i katastrofer och elände. Så snart hon snappat upp någon ny och annalkande fasa var hon snabbt på benen och basunerade ut detta i bygden.
Jag fick ett intryck av att hon fann en njutning i detta.
Men är hon inte representativ för en viss personlighetstyp? De kacklar ständigt och jämt om sådant de befarar att vi kommer att drabbas av vad tiden lider.
Det optimala för dessa människor vore ju ett kärnvapenkrig. Ett problem infinner sig dock i anslutning till detta: Då är det definitivt slut med deras olycksaliga trumpetande.
Larz Gustafsson, Gävle
