Det finns röster överallt här i stan
men mest genomborrande
blir de på bussen
Med allt prat tappar jag rösten
Allt tomrum fylls av annat
Oviktigt
eller jätteviktigt

Det sitter ett äldre par mittemot
Hon bortvänd, blundar mot solen som skiner genom gardinerna
När jag ser henne le dansar dammet i luften
Som snö, eller aska
Han är stängd
Sammanbiten
Utsliten, av alla år som gått
Sen huset blev tomt
sen alla leksaker lades på hyllan
Det har gått så lång tid
25 år känns som igår
säger han ibland med ett skratt
Och så skrattar de båda två
rädda för att göra något annat