Det rör sig i bröstkorgen
som ett djur som vädrat fara
och inte kan komma till ro.
Gnagande, trampande rörelser
i otakt med mina alltför korta andetag.

Det värker i huvudet
av de evigt spända käkarna
som numera inte ens kan slappna av
när jag medvetet försöker tvinga musklerna
att lyda mig en stund.

Jag ber till gudar jag inte tror på,
tigger dem om stillhet och lugn.
inte för mig, utan för mitt barn,
för det är hennes smärta jag känner.
Kärlek gör inte skillnad på mitt och ditt.