Generationer av ärvda törnrossnår
slingrar sig tätt omkring oss
men jag bär dig mitt barn, jag lovar
så långt det behövs
jag skyddar dig i min famn
men hur jag än vänder och vrider mig
trasslar kvistar in sig i ditt långa hår
och törnen river upp din mjuka kind,
väcker minnen av egna sår
då för evigheter sedan
hur ont det gjorde
innan huden härdades till rustning
ärren nu mest som urblekta insignier
att bära rakryggad
och om jag bara kan lära dig en sak
så vill jag att det är detta:
Det var aldrig ditt fel
Aldrig. Ditt. Fel.