På tillfälligt försök i väntrummet hade jag med
mig ryggsäcken, vilken jag ställde på golvet.
Jag tog liksom förstrött upp en tidning om sport
och lade märke till att det var bilar på omslaget.

Då jag slagit upp en sidan och låtsades intensivt
läsa en artikel där, höll upp tidningen framför
mig och studerade felfinnarna i rummet, de satt
alla och låtsades läsa i en tidskrift. Jag lade då

tillbaka tidningen så långsamt, som tvekande på
glasbordet, samtidigt som jag lirkade upp en egen
tidskrift ur väskan och lade den litet snyggt under
den lånade tidningen. Ett asgammalt nummer

av Lektyr, och snabbt nog högg min granne tag i
sporten och blev varse underliggande intressanta
tidskrift för förströdda studier av anatomin före
läkarbesöket. Utan att på allvar kunna uttrycka

sin fasta besvikelse över frånvaron av bilder på
delvis avklädd människa, det syntes som var jag
noggrant till synes slarvigt rivit ut intressanta
delar av tidningen. Medan jag av hänsyn till en

läsare, vilken lämnat just läsningen intakt i sagda
nummer av handhållna sidor. Kroppsspråket kan
vara så tydligt eller bara som obetydligt hos envar
människa. Gästen intill mig visade mig, där och då

med tidningen som skydd för sitt privata budskap
'fingret', utsträckt och rörligt. Jag rynkade förstås
pannan åt vederbörande samt ryckte på axlarna.
Personen fick sitt namn uppropat och i mina öron

lät det precis som 'Jonas Änterhake'? Men det skulle
precis lika gärna kunna ha varit 'Andersson', vilken
stod i tur att få en viss fingervisning av sin läkare,
hon såg i alla fall ut som en doktor i sin fina vita rock.