hur vet någon
en själv eller någon omkring
nu är det dags

vi sitter i timmar
kring din säng
tomheten mellan skinnets pergament och benen
har funnits ett bra tag

andningens omkringirrande
ostadiga osynliga flamma
är i det oklare med sig själv
ska den
in i
ut ur
den en aningen öppnade munnen
än

din tid för ord har runnit ut
ett sista besök i ditt tidiga barnaliv
där allt skedde helt utan

utan ord
byter den som håller din hand
med nästa så småningom nästa
ibland håller vi båda dina

av och an vidrör någon
med en fuktig tygbit
dina intorkande läppar

vi som sitter
håller handen
handfallna
talar tänker känner
med våra andetag blott
de dånar i var vårt huvud
i det dynfjädertysta rummet
lyssnar snarare med våra ögon
på dina lungors mödor

och så bestämmer det sig
ditt
sista
andetaget
kämpar sig uppåt
tydligt mer än de innan

du tar sats

slappnar av
som aldrig för
sjunker din bröstkorg
låter dig sväva iväg
hur mycket vi än
sitter och håller
din hand

flygplanet landar med en rejäl duns
kort efter jag skrev den sista raden
nu är det åratal sedan
jag höll din hand

helst minns jag den tiden
vi fortfarande dansade
ditt mitt och alla de andras
stora varma leenden

jag höll din hand
såg ditt sista andetag

just då
tog du med dig lejonparten
av min rädsla
för mitt sista