*
Jag satte mig i bilen, såg efter att vägen i garaget var fri.
Väl ute ur huset blev jag stoppad bara några kilometer
från flygplatsen. Jag körde in till vägkanten, polismannen
steg ur sin bil, släntrade fram till min bil och bad om

körkortet. Sedan fordrade han att få se ägarpapperen
dessutom. Säljaren hade lovat att dämparen skulle hålla
för tre hostningar. Men den visade sig vara något mera
pålitlig än så. Planet till Paris var tio minuter försenat,

när jag sjönk ned på min plats i stolen. Kvinnan bredvid
mig och i stolen närmast fönstret visade sig vara i farliga
försäkringsbranschen. Planet var nog lätt försenat men
det var inte hon, kvinnan reste sig ur sin stol, kände efter

min puls och fann att den saknades. Hon kallade genast
till sig personal och med gemensamma krafter lyckades
de baxa ned min livlösa kropp på den bår som senare bars
ut ur flygkroppen, nedför trappan och in i en ambulans,

vilken som rullat nästan hela vägen fram till trappan.
Den var lätt sliten i såväl den silvergrå färgen, som i de
bokstäver som kunde skvallra om till vilket bolag den
tillhörde. I starkt behov av uppfräschning med andra ord.