Fredagar brukar vara sig hyfsat lika på arbetsplatsen. Medan en arbetsplats som producerar något, en fabrik av något slag, de kan sluta redan klockan två. För att de sparat in på tid måndag till fredag, genom att anlända tidigare. De kan få gå två timmar tidigare på fredagen. I mitt yrke gällde det inte, fotfolket hade jour dygnet runt helt enkelt. Att vara en sorts hjälte som fanns synlig och samtidigt osynlig, hade förstås sina som sidor. Det jag minns bäst från den där dagen var att jag upplevde kyla. Det var deras kyla och så när jag som frös inombords av nog ren skräck. Påminde så om den där gången jag drömt om en stor spindel och vaknat skrikandes, så det hördes till och med när jag med ett ryck satte mig upp i sängen och någon undrade, vid mitt återgivande av händelsen, helt som för mig så ovidkommande detaljer jag inte alls kunnat tänka på just vid detta tillfälle.

Råkallt var det den här fredagsmorgonen i mitten av november. Löningen var i faggorna för olika människor. De där pengarna som nog mest kom och gick. De delades ut i kuvert vilka innehöll specifikationen och så lappen som girerats in på posten. Där stod jag i kön sedan och väntade på min tur. Ibland på posten som låg på Hamngatan, på samma sida som NK, mitt emot Kungsträdgården. Ibland på Mäster Samuelsgatan och ibland på Vasagatan. Tänk att jag kan aldrig komma ihåg om det stavades med enkel-v eller dubbel-w. Hur många gånger jag än såg skylten. Att det var kallt den dagen, i alla fall utomhus, eller i alla fall i en sådan där som stor och maffig sal, som posten ett, med kallt stengolv för alla besökares möjliga förtret och kanske inte helt så rena skor heller.

Onsdagen hade jag vetat inom mig att det skulle kunna bli just sådär som det blev. Jag kände det förstås på mig, å andra sidan var det nog som på rutin. Det som tog sig ut i staden på en onsdag, var helt enkelt vad som inte utspelade sig någon annan dag i veckan, kändes det som. Det utspelade sig helt enkelt inte på just onsdagar. Därför blev jag så förvånad när det som kanske bara hände någon annanstans, där jag inte befann mig just då, utspelade sig just då. Det tog mig med en sådan överraskning att hade jag inte båda fötterna på jorden, jag hade kunnat trilla omkull just då. Du kommer kanske ihåg det väl själv och då behöver ju jag inte vara som övertydlig och berätta om det för dig.

Sedan kom då torsdagen, som en helt vanlig följd på torsdagen och på den dagen föll det nederbörd litet varstans i världen. Mest i havet faktiskt, där en int alltid tänker sig detta, utom ifall handlingen i ens eget spännande liv utspelar sig just till sjöss. Atlanten, Stilla Havet eller möjligen Biscayabukten mellan Spanien och Frankrike, där så många slag i slag bara som hänt. En torsdag, som du kanske är medveten om, i detta land serveras ofta nog 'Ärtsoppa och sedan pannkakor med piskad grädde och sylt. Undantaget mindre nogräknade restauranger som istället ofta nog serverar sitt eget lands utspisning, den svenska versionen av bara. Anpassad till svenska förhållanden troligen.

Torremolinos skiljer sig en smula från exempelvis Milano, Tammerfors eller Aten. Detta vet även ganska oinsatta passagerare på ett inrikesflyg stationerat till en flygplats utanför en större stad. Även mindre städer, har det nu visat sig. Som att jämföra en terminal utanför Göteborg med en av dem som befinner sig strax i närheten av metropolen Ronneby. Kastrup är beläget i Danmark och så är det med den saken och sedan får utsocknes boendes i exempelvis Malmö eller Landskrona, än har att säga om den saken. Ibland vill en fru Andersson ha ett eller annat ord med i laget. Hon har minsann satt sin fort i såväl Tranås, som i Kramfors o Lillehammer, i Norge. Att såväl Kramfors som Tranås, inte städer belägna i broderlandet Norge, det vet snart sagt 'varenda kotte'.

Bilen som stod på tomgång utanför det där stora huset på Vasagatan, kunde ha givit en sorts vink, blott tanken fallit mig in. Tankar och känslor brukar så höra ihop att en själv som hyser sådana mest hela tiden, gör att en inte stort reflekterar. Annat än om det sådär vid femtiden om aftonen, är en smula mera med människor, nästan var som helst i staden. Om en nu jämför med femtontiden och det inte alls är någon verklig rusch att räkna med. Sedan har jag förstås, nu efteråt, kommit att tänka på just onsdagar. Den där dagen som ofta befinns uppträda i mellanfacket, av tisdag och sedan då den bara alltför vanligt kommande torsdagen.

Ibland har jag lyckats blanda ihop saker och ting, exempelvis om det som hände utspelade sig på en onsdag eller om det nu var en fredag. Posten på Vasagatan brukade hålla öppet till sex och det inte bara på torsdagar. Utan istället måndag till fredag, om det nu inte var helgstängt förstås. Ibland kom ju helgen mitt i veckan, hur märkligt det nu än kan låta. Julafton är ju en vanlig dag, även om den dagen inträffar en söndag, då ju allting utom kollektivtrafiken och apoteket är stängt. Jour har förstås den offentliga tjänstesektorn som har med utryckningar att göra. Bara att tandvården håller stängt över helgen, den helg som markeras av just helger, som var och en har i minnet. Alla dagar då en själv int är i stort behov av att de finns som tillgängliga förstås.

Tämligen obetänksamt antagligen att inte alls ana eller vara som beredd på att det där oförutsedda kunnat hända, kändes det nästan som litet vårdslöst just när det inträffade. Jag visste förstås om att saker kunde hända, andra än mig själv exempelvis. Jag befann mig sällan i händelsernas centrum, även om jag befann mig på platsen, bara inte just då när det där uppmärksammade hände. Men uppmärksammade än hur det var där jag brukade vistas. Ibland, på en firmafest exempelvis, där det kunde fås att talas minst en veckan sedan om vad som hänt just där. Förutom det vilket omtalades dessutom, vad som faktiskt inte tilldragit sig och vilken tur det varit att det i alla fall inte förevarit just den gången.

En själv kan ju undra hur det hade kunnat ta sig ut, för såväl mig själv som för övriga inblandade, blott jag valt att stanna hemma med eller utan sjukt barn just den där fredagen vid femtontiden. På jobbet hade det förstås flutit på som vanligt ungefär, med de där vanliga men just då framstod det som, udda skeenden som det är så brukligt att de inträffar. Och så förstås de där incidenterna som så helt lyser med sin frånvaro, som en lycka eller kanske olycka, bara på väg att hända.
Jag blev inte förälskad, exempelvis, heller den dagen, alltså torsdagen före den d är händelserika dagen, som kan ha varit en onsdag, men som lika väl kunde ha varit en fredag. Mitt minne spelar mig spratt ibland, det är som förvirrat i ofta just efterhand.

När jag så kom in på posten på Vasagatan den där ödesdigra fredagen, då jag alltså inte stannade hemma i någon förarglig förkylning med säkert trettioniograders feber eller strax över det. Stod jag som vanligt i kö och den var inte särskilt lång heller, bara en tio personer före eller så, bara en fyra eller fem kassor var öppna just då. Jag stod och hade de där vanliga tankarna och känslorna kring allt och ingenting i min egna lilla värld. Jag hade korsat gatan vid rödljusen, sett den slarvigt parkerade mercan och flanerat in genom glasdörrarna. I godan ro stod jag där och väntade på min tur, med postanvisningen beredd innanför klädseln. Då plötsligt allt brakade loss och i minnet det där postrånet bara som hände. Det spelas upp i slow motion i minnet efteråt och varje gång är det precis som om mina upplevelser ändrats något. Vad som tillkommit i den där oväntade tilldragelsen kan jag verkligen inte så där alldeles som sanningsenligt komma ihåg just i nuet. Det var som i drömt tillstånd, mindre verkligt i mina sinnen än en film på bio.