Man kanske inte tror att unga tjejer mår så pass dåligt,
eller att dem överdriver, men så är det inte.
Känslan av att ha sårat någon, att ha gjort någonting fel,
göra ens föräldrar besvikna,
den smärtan är riktig i en ung tjejs hjärta.
Glädjen och skrattet man hade som barn,
när man inte hade bekymmer eller osäkerheter.
Vart tog allt vägen?
Varför kan de inte deras lilla dem i sig själva?

Varför måste de känna känslan av att skada sig? Varför stänger de in sig i ett rum de inte mår bra i?
Varför är det smärtan de är vana vid? Hur tar de sig ut? Ska de vara starka tills styrkan är det ända de har kvar? För det har aldrig gjort skillnad, de vill bara ha mindre levnad.
Vad ska de göra, och hur länge ska de behöva dessa ord höra?