varje smärtsamt minne om att
du har dött
allt för fort för den jag är
allt för mycket för det jag förmår
allt för oklart för det jag förstår
allt för fort för det jag orkar leva
sorgens vassa egg
strimlar slamsor
varje smärtsamt minne om att
du har dött
bär en glimt av det jag lovat dig
minns de fina stunderna
sa du
leenden och lyckan
vi fått vara med om
vi tillsammans
minns du inte det
så har jag dött på riktigt
återstår då enbart
en allt för smärtsam stelnad vanesorg
inget mer
inte jag
sa du
jag lovade
sakta
börjar jag le
mycket sakta
mer och mer
om dig i mig