Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

bakom fasaden.

Hur mycket av en själv kan gå förlorad innan man förlorar vad man är?
Jag minns så mycket jag inte har någon känslomässig koppling till.
Några få minnen som jag fortfarande kämpar att känna mig mänsklig inför
Men det är något kallt som stirrar på dem också, på andra sidan de mörka vattnen…
Vad är en person som inte känner? Som går hela sitt liv i något slags kroniskt vakuum.
Bara går upp, lite som en robot, analyserar saker, ur ett
”jo men klart våld inte är bra, p.g.a. dess negativa effekter likt ringar på vattnet” men utan att känna den där avskyvärda känslan av det hemska. Låt mig säga att de är både en välsignelse och en förbannelse.
I kris situationen, så kan jag fortfarande vara beräknande, kalkylerande, precis, metodisk, någon faller ihop framför mig, så kan jag agera instinktivt, kan till och med låta ganska avslappnad, liksom nästan skämtsam. Detta hjälper mig mycket inom mitt jobb, där kriserna avlöser varandra, och för varje dag som går, efter varje uppgradering så funkar systemet i helhet sämre och sämre, blir som en slags galghumor till slut.
Ett sätt att ta emot motgångar som även funkade bra i fiskhamnen.
Men i en relation, när man förväntas kunna emotionellt kunna möta någons känslor, så funkar det ganska dåligt.
T.ex. ledsna, arga och förtvivlade människor beter sig ganska barnsligt, komiskt liksom, och om man inte möter dem i den känslan, utan ser det känslomässiga utbrotten som en handling som slår på humoristiska vibbar så finner man sig i ett kämpigt läge att inte skratta. Det är aldrig fint, eller god smak att skratta åt någons lidande, men samtidigt så beter sig personen på ett väldigt barnsligt, humoristiskt vis, så det är svår. Man måste liksom hitta trick, liksom att inte se på personen, utan titt som tätt titta bort, för att inte se dessa överdrivna ansiktsuttryck. Den där bilden av ansiktsuttrycket där hela ansiktet drar ihop sig, som om denne suger på en citron, samtidigt som alla dessa emotionella jätte löjliga banala saker kommer flygande ur munnen, och man förväntas liksom inte skratta… hur då liksom?
Men det är väldigt ofint, och dålig stil, så det där håller jag med om.
Tror de är därför jag dricker för mycket. Har tappat bort vem jag är på denna plats. Jag formar inga emotionella band med mina medmänniskor. Dem ter sig mest lite lustiga för mig. Kanske till och med mer borttappade än vad jag är, men fortfarande kopplade till dem de brukade vara, eller snarare alltid varit i deras fall.
Skulle jag få känslor, så är det fortfarande inte speciellt starkt. Ganska avslaget, matt eller trött i sin natur. Nyvaket och liksom frånvarande i sin konsistens.
Och väldigt som oftast så kanske jag blir arg, eller ger ett argt uttryck, men jag är egentligen inte arg, det är bara ett effektivt sätt att tala om för omgivningen att sluta pusha mig, låt mig vara…
ibland skrattar jag åt mig själv, tänker liksom ”Gud, nu är jag lika löjlig som dem” och får liksom bilder om hur jag gör samma humoristiska uttryck, och jag liksom börjar flabba istället.
Jag vet inte om det är bra att jag är så här kall. Förmodligen inte.
Vet inte om jag riktigt har motivationen till att göra någon annan något illa. Blir mest att man håller sig för sig själv. En hel dag spelat den där goda kollegan, som är en rolig charad att leka, så när jag kommer hem, och är helt själv, då finns det ingenting att leka, brukar jag bara sitta, vara, finnas, finna mig i vakuumet. Jag försöker inte dricka på vardagarna, för det saboterar för mitt ”office” jag, den där goa kollegan som alltid är redo att hoppa in, med ett leende. Och de är inget mörker som kan sippra fram genom den fasaden. Och den där person vill så gärna vara användbar. Mitt jobb är en av de få sakerna som jag kan luta mig emot som en frälsare mot min tristess. Mitt emotionella vakuum. Cykling gör samma sak, men de är svår aktivitet att kombinera. Man måste se proper ut på kontoret.
Alltid nya kläder, och se allmänt fräck ut. Som så väl smälter in i den där odödliga personligheten som byggs från finskorna, kostymen och uppåt. Falskt som in i helvete, men allt är falskt, falskt som fan… Så man smälter in, utan större problem. Fördelen med kontor jobb, lättare att fejka i en fejk omgivning.
Och jag säger det utan att pissa på någon egentligen, ett mer subjektiv generalisering. Folk är one on one ganska goa liksom, fast denna informationen når mig mer intellektuellt, utan att passera hjärtat, de är precis som trafiken ner dit avstannat.
Det finns liksom ingenting bakom fasade, så det är liksom inte så oroväckande om det skulle läcka ut. Det är mer hur beskriver man det på ett korrekt sätt.
Är ni med på vad jag säger?
Intellektuellt är jag med på allt. Men inget når hjärtat.




Fri vers av Alexander Gustafsson
Läst 42 gånger
Publicerad 2023-11-25 19:07



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Alexander Gustafsson
Alexander Gustafsson