Är på tredje ölen och börjar känna effekt, sitter med en trasig te service och fimpar på. Solen ligger varm emot ansiktet. Och jag känner hur ansiktet börjar bli varmt och flamsigt. Fönstret öppet bara lite grann för att släppa ut röken, men inte tillräckligt för att släppa in vårkylan, iaf inte helt.
Sitter framför min elektriska skrivmaskin, och trycker ner all möjlig dynga där, små halvfärdiga engelska sångtexter blandat med små insikter, eller halvdana försök att fånga livets många små ögonblick, stora som små, medans folk, vanligt folk lever sitt vanliga liv, jag ser dem och dem kan fysiskt se mig, men vi kunde inte vara längre ifrån varandra…
Man vet när det är dags att byta ut öl mot något annat, när ölen hinner bli varm och avslagen innan man druckit upp den. Detta betyder att de är dags att byta till annat. Brukar bli rödtjut eller min egna whisky special. Som består av kolsyrat vatten, naturell med whisky av eget tycke.
Problematiken med whisky är att man blir så satans bäng så jävla fort. Och denna fart kan ge uttryck i en rad olika personlighetsförändringar.
Jag brukade bli dyngrak och gå omkring och tro att jag va Jim Morrison, sångaren från the doors. Brukade sticka ut huvudet framför minst ont anade damer och sjunga Moonlight drive, eller Soul Kitchen, om jag kände mig riktigt kaotisk så kunde de bli Not to touch the earth som satt fast i huvudet på mig.
Men för det mesta höll jag koll på mig och mitt kaos. Oftast blev det vin tills man blev trött och somnade. Så jävla torr tunga dagen efter bara, och ett jävla stålband runt huvudet huvudvärk, som fick hela hjärnan att pulsera, man låg där dränkt i svett, och hade konstig yrsel, hjärtklappning, magknip, sinnesförvirring…
Ganska ensam tillvaro, fast alkohol och musik, skrivandet höll en sällskap. Men inte mycket intresse från kvinnor, och dem som vart intresserade hade mer problem än vad jag hade. Det va egentligen inga problem så sätt, mer än att jag mådde piss utan att riktigt förstå varför? Jag menar visst vart mobbad nästan hela min skoltid, och jag sålde min sista stolthet för de ena skit jobbet efter det andra, men de va inte precis som jag låg vaken och grubblade över just det. Och jag kunde inte riktigt fatta varför jag va så folk skygg. Jag hade genom musisk och en rock stars dryckesvana skaffat mig en hel del anti sociala personlighetsegenskaper som jag tog med ro. Jag menar innan jag gick ut för att träffa folk brukade jag bli piss full själv och titta på Apocalypse Now, och äta poesin, Kurtz ord, filosofin, ni ser när man är ung så vet man inte vad eld är? och det är därför man leker med den... Men jag va aldrig nära att skada någon annan än mej själv. Kanske för jag höll mig för mig själv? Kanske för jag va van, van vid skit? Kanske för jag tog allt med en axelryckning?
Jag har inga bra svar fortfarande. Men tror jag aldrig blev pushad långt nog. Jag vart välsignad med att de hela tiden kom i vågor, så man han hämta sig tillräckligt för nästa anstormning. Eller tur? Eller ödet? Eller whatever… kanske inte kommit till min tipping point ännu? Vem fan vet!? Såg min första döing tror jag, som 12 åring, på väg till hockeyträning. En cyklist låg fastklämd mellan en bil huv och lyktstolpe, men hjärnsubstans över hela huven, de va en vit 80 tals bil…
Jag hann knappt fatta vad det va, han knappt processa det, men mina ögon följde med vidöppna, men så kom nästa grej, och nästa grej, och nästa grej…
bam-bam-bam häng med eller bli lämnad ensam kvar...
Folk retade mig eftersom lärarna misstänkte att jag va dyslektiskt. Det va samma sak som att vara en idiot i deras ögon.
Jag stod och fumlade med orden inför klassen i franskan. Alla skrattade åt mig. Och jag ville bara dö...