Så det är dendär stora dagen som kommer en gång om året. Jag ligger på vardagsrumsmattan. Låter musiken strömma ut. Rullar mig i vanmakten. Jag vet inte hur länge jag kommer leva, men jag är ganska säker på att mitt livsspann är kortare än ditt.

Jag masade mig in i duschen igårkväll. Med mycket möda bytte jag från pyjamas till klänning när morgonen kom. Försöker maskera att jag bara vill hoppa från balkongen. Att jag vill svälja all medicinen på en gång.

Jag vaknar om nätterna och blir lurad till att prata med dem. Hallucinationerna. Vaknar och sover om vartannat. Musiken har blivit högljudd.

Känner hur magsyran skvätter upp i strupen. Stress?

Rullar över på rygg och sluter ögonen. Ett år äldre, men inte visare.

Molnen trycker sig ner och omger skyskraporna som ett preapokalyptiskt tillstånd. Är det nu de vill kväva mig och alla andra? På min dag. Var det så det var tänkt? Är det vad jag får i födelsedagspresent?