Jo, det är nog ganska många dagar som varit låga och orkeslösa. Vi kom inte fram till bildterapin.

Jag satt i väntrummet. Orkade inte sitta upp så jag lade mig ner på bänken. En man äntrade väntrummet. Jag reste mig sakta upp, men efter någon minut lade jag mig ner igen. Orkade inte bry mig om vad han tyckte. Jag orkade bara inte sitta upp.

Efter fem minuter knackade det på väntrumsdörren och psykologen kom in. Jag följde henne till rummet vi alltid använde.

Hon började fråga om mitt mående. Det ledde in på små snåriga stigar i mitt huvud. Tills vi kom fram till mina självmordstankar. Jag utvecklade vad jag kände och att jag hade gått ner på stigen som leder till att jag hoppar från balkongen.

Psykologen drog öronen åt sig och sade att hon var orolig. Hon ville ringa min bättre hälft och läkaren. Egentligen tyckte hon att jag borde bli inlagd, men jag sade att det vill jag inte alls.

Nu sitter min paranoia och petar mig i bakhuvudet om att de tänker lägga in mig mot min vilja. Att jag inte ska få gå hem igen när jag träffat läkaren.

Ska jag bli insläpad i ett isoleringsrum av poliser?

Jag är på djupa depressiva vatten. Bara ta allt på en gång och somna in?