"Do you need help? Or a hug?"

Jag såg lika miserabel ut som jag kände mig. En ensam utlänning som såg ut att totalhaverera. Hon försökte säkert vara snäll, men jag orkade inte.

-Leave me alone.

Svarade jag helt iskallt.

Jag såg läkaren gå runt i den gigantiska väntsalen. Jag kände mig redan djupt nersjunken i skorna. Jag hade inte kunnat prata, som vanligt.

-Du har väl pratat med min psykolog?

"Jo, hon var orolig. Jag kan kanske inte hjälpa dig med ditt depressiva stämningsläge, men jag kan hjälpa dig med musiken som börjat bli högljudd igen."

Jag satt tyst. Orkade inte sitta rakt upp. Satt med hakan i bröstet under hela tiden som läkaren fipplade med datorn innan jag fick mina papper och jag hasade iväg till kassan.

Jag fick en nummerlapp.

"När numret visas på skärmen kan du gå till automaten därborta. " sa hon i kassan och pekade mot korridoren.

Jag väntade.

Och väntade.

Och väntade.

När det helt plötsligt närmade sig en kassörska. Hon förklarade att läkaren fyllt i fel och det skulle ta en stund innan han kunde göra rätt så jag kunde betala och få medicinen.

"Kan du vänta?"

Jag sade inte ett ord. Sjönk bara ihop till en ännu större lerklump.

Hon försvann och jag satt där på soffan. Förstörd.

Jag utstötte ett ångestfyllt ljud och gled ner på golvet hållandes min väska i knät, men satte mig på kanten av soffan igen för att inte verka alltför konstig. Det krävde alla krafter jag hade. Efter en timmes väntan fick jag min medicin, men mitt förtroende för läkaren var botten. Han hade lagt till medicin, men jag hade inga intentioner till att ta den.