"Fröken Svårmodig. Det är dags att vakna."

Rösten kom någonstans bakifrån där Fröken Svårmodig låg på golvet och tittade in i väggen.

Ovanför kunde hon urskilja korparna som flög och hon ifrågasatte inte faktumet att hon var inomhus. Instängd i ett isoleringsrum. Rim och reson nådde inte in i hennes upplevelser.

"Du är usel."

Ja, Fröken Svårmodig kände sig usel, så hon ifrågasatte inte vad rösten sade. Hon lät orden sjunka in och sänka henne en liten bit till under ytan.