jag begrundar det faktum att jag existerar som ord som flyter ut på pappret i slumpmässiga konstellationer, utanför pappret är jag ett anonymt ansikte, ett vakuum, ett utryck som har vänt sig mot den öppna himlen där några diffusa fåglar kretsar mållöst över den tillvaro som är min men som är mig lika främmande som ett annat land, och vad jag än gör så ter sig livet nästan alltid lika främmande, människorna som jag aldrig helt kommer att förstå är så fjärran mina egna åskådningar, de talar ett språk som inte tillhör mig, jag lever i en mellanstor stad i södra Sverige, men staden kunde lika gärna varit en stad i Kina, eller i Ryssland, eller på Grönland, många av mina förehavanden går ut på att förstå, att försöka tolka och känna in i människornas horisont, men det är sällan jag lyckas, deras väsen är fortfarande mig så främmande att jag vänder mig bort från dem,
till isolationen, till de öppna, vidsträckta vidderna där ingenting hörs, där jag sitter ensam vid mitt solkiga skrivbord och mina fåfängliga utryck och kastar bort mitt liv, ord efter ord, mening efter mening,
i någon slags djup önskan att för några ögonblick glömma,
att för några ögonblick försvinna, arbetsrummet är både gravkammare och tillflyktsort på samma gång, och jag sitter här ibland på den högsta utsiktspunkten och begrundar spillrorna av mitt liv, att de inte fanns något i mig som hade kunnat ana att det skulle bli som det blev, och jag vet inte vad som väntar mig i framtiden,
om jag kommer att vara en annan, eller tusen andra, om det inom mig råder ett fältslag mellan de olika personligheterna i mitt inre,
bara genom att drömma kan jag för några ögonblick fly från obehaget att finnas, jag är ett jagat djur på savannen som söker sig till drömmens källa, under de lummiga träden i eftermiddagsljuset somnar jag in och försvinner, och anden skingras till stoft och aska, till blå drömmars vindar över de ödsliga slätterna,