Det finns en längtan i min kropp, en längtan som alltid funnits där. Åtminstone så länge som jag kan minnas. Att andra ska få se vem jag egentligen är.

Men det tycks vara en omöjlig längtan. Inte för det saknats människor som velat se mig utan jag inte kan förmå mig själv att fult ut släppa garden.

Allt tycks bli halvhjärtat gjort, det finns ingen som på riktigt bryr sig eftersom de alltid hålls på armlängds avstånd.

Jag har så mycket som jag vill säga som inte går att omsätta i ord, skrift går bra men det går inte att bygga relationer på kommunikation som enbart förs så.

I text är jag rolig, kvick, ironisk, självsäker, retsam, sexig och tuff. I verkligheten famlar sig orden fram, tonen blir fel och inte ens en tiondel av det jag vill säga blir sagt.

Att släppa taget om orden är den enda vägen framåt men ännu tycks det mig omöjligt att lämna den falska tryggheten som min tystnad erbjuder. För faktum kvarstår om ingen ser mig så kan de inte heller vända sig bort från mina ord.