jag hade inte sett en människa på flera år, jag är inte helt säker på var jag befann mig, någonstans på den sibiriska tundran tror jag att det var, ibland kunde jag se en mörk drönare som hovrade ovanför grantopparna i skogen, men de som styrde drönaren verkade inte bryr sig om mig, för det kom aldrig någon när den hade varit här,
om dagarna var jag ute och jagade djur, oftast harar som jag sedan flådde med mina händer, först drog jag av pälsen och hängde den på tork, sedan kokade jag kroppen i ett kärl över elden, jag bryggde te på örter som jag funnit på sommaren, och så eldade jag i brasan för att hålla mig varm om natten, oftast sjönk temperaturen till under 40 minusgrader på vintern när det blåste, jag låg i sängen med ett täcke som jag gjort av harpäls, det luktade varmt trä  i stugan, den torra luften gjorde att jag blev törstig så jag drack ofta av det kalla vattnet som jag hade i en kanna vid sängen,
       när jag inte jagade så satt jag vid det lilla bordet innanför dörren och skrev brev, breven hade inte några särskilda adressater, jag vet inte om jag skrev till någon som jag hade älskat för länge sedan,
eller om jag skrev till tundrans ödslighet, eller till de människor som skulle finna min kropp efter att jag hade lämnat jordelivet, men jag vet inte, kanske skulle jag aldrig bli funnen, tundran var oändlig, vitgnistrande och tom, mörka fåglar kretsade högt i skyn över mina bestyr, jag skrev brev om städerna, om min barndom, om min lägenhet i Sverige som jag inte varit i på länge, jag hade varken några barn eller några föräldrar, jag tror knappt att jag hade några släktingar som fortfarande levde, jag försökte erinra mig mitt tidigare liv som jag hade innan jag hamnade här ute på tundran, men tiden var en djup skog av skuggor, tiden var böljande fält av mörka nyanser som skiftade form när jag tittade noga på den, och mina minnen var egentligen inte några minnen, jag tror mest att de var skulpturer i mina händer, att de var våt lera som jag smekte med mina händer om dagarna, till behagfulla föremål, till vaser att stoppa enstaka blommor i som sedan skulle vissna några dagar senare,
       när det kändes som om isolationen skulle tränga in i min kropp som brinnande lava, så brukade jag umgås med några av de imaginära kvinnorna i mitt inre, vi satt vid bordet med vita tekoppar och drack örtte samtidigt som vi diskuterade filosofi eller politik eller något annat som intresserade oss för stunden, för inte länge sedan hade vi en livlig diskussion om Kants kategoriska imperativ och Nietzsches idé om den eviga återkomsten, ibland när vi diskuterade politik så blev vi väldigt fientliga mot varandra, och diskussionen slutade med bitterhet och tårar och missförstånd, men vi hade blivit bättre på att förstå varandra med åren, något hade dock börjat att förändras i vår relation, sist vi träffades så sa kvinnan jag tycker om mest att jag såg genomskinlig ut, att jag var diffus och nästan konturlös, hon försökte röra vid mitt hjärta men hennes hand famlade i luften, språket vi talade med varandra genomgick en långsamt utdragen metaformos, orden blev till insekter, flugor som satte sig på huden och klibbade fast i svetten, orden blev till ultravioletta lik som rörde sig i väggarna i obscena poser där de viskade till mig på ett uråldrigt språk som jag inte förstod, jag blev allt mer flyktig, allt mer avskalad, jag trodde att jag var äldre än rymden och stjärnorna, och att tiden var något som jag hade strött i människornas ögon som ett blåskimrande stoft för att beveka dem, mina minnen av mig själv blev allt mer vaga, jag var inte någon,
jag var skuggor av en skugga, jag var diffusa rörelser i natten utan någon kropp, jag var en tekanna och en tekopp som stod på brickan på träbordet i kvällsdunklet, jag var ljusår och åter ljusår av mörk rymd utan några stjärnor; en avgrund utan tårar som inte längre kunde minnas något, och jag var vindens susningar i trädtopparna när den sista stjärnan dallrade över världen,