Växte upp invid en räls där tågen for söderöver eller mot norr. Min far var vid järnvägen, som man då sa om dem som jobbade på SJ. Även jag tog i unga år den vägen tills jag fann mina egna fotspår. Kanske är det därför synen av ett tåg som rullar in på perrongen, ljudet av hjulen mot skenorna eller en tågvissla väcker något hos mig. En frihetslängtan. Vill så gärna kliva på en av vagnarna och slå mig ner på ett ledigt säte. Bli en av alla passagerare ombord. Plocka upp min kaffetermos och några limpmackor. På väg mot ett okänt mål. Eller på väg mot något, kanske någon alldeles speciell. Någon älskad och saknad.

Som ung kunde jag biljettlös kliva på en avgång mellan Uppsala och Södertälje. Att lösa biljetten, om än dyrare ombord, väckte fantasin om att jag kunde vara på väg var som helst i livet. Palermo eller varför inte Rom. En stund av ljuv förväntan tills konduktören anlände. Inte sålde han några biljetter dit, men ändå. För en stund var jag ändå på väg. Inte hem, men till det för mig ännu okända.

Många minnen av tågkupéer har jag. Som liten medföljande min far och hans arbetskamrater till Danmark på inköpsresa. Som anställd på SJ hade man ett antal gratisresor. Vi återvände hemåt med ostar och annat i bagaget. Säkert en och annan öl. Kanske en Gammeldansk också. Gjorde senare samma resa under min korta sejour som biljettförsäljare på Stockholms central. Då för att inhandla den danska poeten Michael Strunges diktsamlingar. På danska. Fastnade i tullen på den svenska sidan eftersom tulltjänstemannen inte kunde tro min förklaring till resan. Blev kroppsvisiterad. Inte fann de något annat än de böcker jag hade med mig i väskan. Och den sked som låg där som använts att äta yoghurt med. Vad gör man inte för poesin, tänkte jag. Om än kränkt.

En annan gång på tjänsteresa med kollegor. Jag berättade om vår nya bil och att maken inte ville att vi skulle äta eller dricka i den. Så avslöjade jag att jag och vår dotter gjorde det ändå i hemlighet. Strax därpå tilltalade en kvinna som satt i ett säte på andra sidan gången mig. ”Ursäkta, är du gift med Robert, vi är kollegor”. Världen är allt bra liten och jag kunde i detta ögonblick gärna ha sjunkit genom golvet, ner mot rälsen.