Det känns som att ha ramlat
efter en misslyckad trippel axel i korta programmet
Skillnaden är bara att det här är livet.
Jag sitter i båset och väntar på poängen,
med besviken min, paljettbeströdd dräkt och en bukett halvvissna tulpaner i näven
Jag vet ju att jag kan det där jävla hoppet
men i dag gick det inte alls.
Borde det ens få finnas domare som med beskäftiga miner
antecknar varje rörelse och bistert håller upp sina bedömningsskyltar?
Socialt umgänge 2,8
Norminrättat beteende 1,7
Skämmes ta mig tusan, säger huvuddomaren
medan kameran zoomar in på mitt ansikte
i ivrig jakt på tårar
men inte ens gråta kan jag.
Inte ens det.
Och jag har ALDRIG bett om att få åka skridskor.