Vi måste nog hitta på att vi är lite glada,
säger jag till dig med tom röst.
För jag tror inte att vi orkar vara ledsna
så lång tid som det verkar kunna ta
innan vi riktigt känner det igen.
Du tittar ut i mörkret i tystnad.
Sedan vänder du blicken mot mig och ler
Jag tror dig bara nästan när jag tar din hand
och prövande ler tillbaka
Men man får väl börja någonstans.