Oktober tisdag klockan sju
din röst din doft är borta nu
radion försöker fylla mina tomma rum
Roy Orbison sjunger ut
om något som har tagit slut
jag gråter ut med honom för en stund

Det dånar och bränner
här utanför där havet kallar på dig
Måsarna lyfter och sen dyker ner
och viskar i örat på mig

Med ett språk jag ej förstår
kan dom få mig att må
rätt skapligt bra trots allt det här
Trots allt det här...

Ännu en kärlek sjunker
långt ner under ytan
av mitt hav
Ingen kärlek flyter
säkert upp på ytan
av mitt hav...
av mitt hav...

Vågor kastar stranden våt
vit av salt från havets gråt
här läker tiden aldrig mina sår
Dom får vinden blåsa på
dom får vinden bära på
samma vind som yr runt här i mitt hår

Jag har en luftballong
som fylls av vindens förtvivlan varje höst
Efter ännu en sommar
flyger jag ut över vågor för att söka tröst

Som alltid efter en romans
hänger vinden som en svans
och blir till en storm sen bär det av
ut över mitt hav...

Ännu en kärlek sjunker
långt ner under ytan
av mitt hav
Ingen kärlek flyter
säkert upp på ytan
av mitt hav...
av mitt hav...

Tillbaks igen mitt i april
men jag vet inte längre om jag vill
låta mina känslor slå rot här igen
Kärlek är som skört porslin
den kan gå i kras fast den är fin
jag orkar inte förlora ännu en vän

Jag vill bort från havet
mönstra av och gå för alltid på fast land
Jag har massa skatter
kom trä den här ringen runt ditt finger på vänster hand

För om jag ska leva här
behöver jag hålla någon kär
även då stormen snor och far
ut över mitt hav...

Ännu en kärlek sjunker
långt ner under ytan
av mitt hav...