Hjul av järn rullar över skarvar i rälsen.
Vagnen kränger till ibland för att sedan färdas lugnt igen.
Jag sitter vid fönstret och ser livet susa förbi.

Kullar och ängar med vajande gräs
Branta berg och leriga åkrar.
Vackra sträckor, med starka träd och sköra blommor.
Plötsligt en mörk fuktig tunnel, men långt borta skymtar ljuset igen.

Människor, några så nära spåret att det känns farligt.
Flera en bit bort, några på väg hitåt, andra bleknar och försvinner i skymningen.

Tåget saktar in, stannar vid en station.
En man ursäktar sig och reser sig upp.
Går mot vagnens utgång.
Han är i min ålder.

Är det här jag skall gå av?

Sakta börjar vi rulla igen, jag andas ut.
Längre fram ligger stället där bokstäver tar form i stenar.
Där kistor spikas ihop.
Var det är vet jag inte.
Ingen vet.

Tittar ut på den underbara solnedgången.
Andas in och njuter av känslan.
Min själ är på resa.