Poeten: se på mig som något naket...er palett,
se er som min maka...här är ju bara, vi,
kavata nog som par in spe att ge varann´regi;
ni, och jag, en balett, ett helgat menageri;
sysslan, att se och synas sedd till gagn för vårt
artisteri; att lystet lyssna in vår pantomim...
till vers förklädd.

Gardin som draperi, och...fåglarna, de, som i
en lustgård kvittrar fria, ses nu ej som himlars
paradigm, bara, taket, konfidentiellt i ton;
vår diskreta baldakin.

Madam: sluta prata strunt, visa lite hyfs, spela
nu den trumf som vilar i er hand.
Smek nu djärvt, till synes vant, musslan,
ert cart blanche, smusslad just för er, ett musors
contraband; öppet mål till nämnda tre att frisera
vers med lek.
Ge synsk och slöjad blick en ljuv bourdun,
er vers fason, bevilja så med takt och ton musors
skick och vett försynt pardon; bjud sen´musor
tre att bli er ciceron. Förläna så den plym som
ni och ingen annan äger, på lina slak, er pryda
fjäder; pryd dem med behag.

Poeten: ja, musor tre viseras av min vers,
vice versa varierar, nymfen kalibreras, var för
sig en ärbar dygd; bjuds en´sen´på te med
dopp knytes hyvens band!

Madam: poetik och nylle synes nu i paritet,
vår pendang, ser vi nu i er. Våga väg vårt kloka
snille, förnim, med finstämd fjäder, hur musor
tre i mitt sensibla sinne, blir med mig ett oss
i ert; nu och sen´, lätt förklätt, i era kläder!


Hur ska det gå för poeten och madam?
Kanske får jag syn på dem igen längre fram...