Jag befinner mig på sjukhuset ännu. Mitt minne är lite suddigt, så jag kan inte såhär på rak arm säga exakt datum jag blev inlagd. Men en månad ungefär.

Det är inte samma avdelning som sist, eller gången innan dess.

Kvinnoakuten, eller en av dem….

När jag är lite piggare och har fått lite mer distans till allt ska jag skriva. Det finns så mycket att skriva om. Jag slåss med ”riktiga” världen och mina upplevelser.

Jag är anti medicin, men året som gått har gjort att jag insett att jag behöver lära mig att ta min behovsmedicin i tid innan allting går åt helvete. Håller på att skapa en handlingsplan med en sjuksköterska.

/sjuksköterskan är jättesnäll, men det är inte förrän nu nästan en månad efteråt som.jag läst igenom vad som står. När jag fick papperna var jag livrädd. Jag var övertygad om att sjuksköterskan hade buggat min telefon och iPad, sen kom han och bad om ett skrivet samtycke till vården. Att han skulle ge mig extra narkosmedel och allt möjligt. Såhär en månad senare är paranoian lite bättre och jag ligger som sagt i ett vanligt rum nu..

När jag hamnade där på akuten en lördag/söndag var jag paranoid och misstänksam. Jag hade inte sovit. Inte tagit min medicin och . Jag låg och pratade med hallucinationerna om nätterna. Fick ångest av att gå ut. Fick ångest av att vara hemma. Vågade inte ta medicin. Jag spenderade tid med hunden och min bättre hälft hemma och gå kortare promenader, men till slut fick min bättre hälft ta över promenaderna.

Att jag ens skriver detta är ett mirakel.

När det är ordning i skallen återkommer jag.

Tills dess vill jag tacka alla som läst, peppat, kommenterat och applåderadt. Tack.

Önskar er alla ett riktigt gott nytt år <3