Tågaborg
kallt
och vitt
som ett gammalt fiskben
jag läser ”Storm i den pelare som bär”
jag läser och upphör
upplöses
absurda
och makabra meningar
som sönderhackar
söndermaler
den substans
som jag är uppbyggd av
till stoft
som skingras i vinden
över leråkrarna i Skåne
det utplånande språket
är ett mord
får mig att upphöra
att bli noll
det är vederkvickande
och jag hänger
som ett lik i en snara
i en av hans grenar
och stjärnfallet slår
sönder jorden
till minnen
till platser
när boken demolerar 
mitt ansikte
till
oigenkännlighet
precis innan 
skiftet
sker 
och jag
är
ett lysande
skott
som gror
i den avgasgrå
snödrivan
vid vägkanten