Jag kan se, nästan ta på slutet. Det gör mig lugn samtidigt som jag kan känna de hårda slagen i bröstet och hur fötterna sakta tappar fästet om marken. Det är så nära nu, jag behöver bara ta det sista steget. Men det finns någonting som håller mig tillbaka. Jag vet inte vad, men en sista gnista hopp. Jag tar aldrig det sista steget, men jag backar inte heller. Jag står kvar i mitten. Det gör ont, men det känns tryggt att veta att jag när som helst kan ta mitt sista steg.