I.

Han föds,
dagen är kommen;
en röd himmel
en förlorad källa.
Rovdjuret hos honom,
det slår upp ögonen.
Ett skrik,
ett skrik från vildmarken.
(det kallar hans namn)
Tårar, tårar, tårar.
Skrik, skrik, skrik.
Varm, ensidig tacksamhet.

II.

Stigen,
förbi hav och stad:
där är den,
brun och vidöppen.
Den välkomnar honom,
ett ärorikt uppdrag.
Tårar, tårar.
Skrik, skrik.
Ett klickande,
ständigt klickande:
tick tick tick tick.
Vägvisare?
Kompass?
Visa dig!

III.

Tårar.
Skrik.
(svårt att hitta ut)
Lögner haglar,
regnet pissar ännu.
Morgon till kväll,
kväll till morgon.
Fönstret fångar honom,
drar honom till sig.
Utanför:
(snön faller)
vildmarken.

IV.

- Vad är det frågan om?
- Vildmarken…
(dröm efter dröm efter dröm)
- Låt bli och sluta med det där.
- Det skriker och skriker.
- Det är du, bara du som hör.
- Men mor, vildmarken då!
- Somna om.
- Snälla, tro mig mor.
- Du hörde mig.

V.

Sommarvindar,
träden fryser ändå.
Mössen, klent begåvade:
(de kommer därifrån).
Valvbron till stigen
stigen till verandan
verandan till fönstret.
Tick tick tick tick.
Vänder sig om,
gnuggar sig i ögonen;
mössen ser på.
Tick tick tick tick.
De ser på varandra,
mössen och han.

VI.

Bokstäver bildar ord,
ord bildar meningar,
meningar bildar hat.
Ögonen, de är slutna
och försjunkna i drömmar.
Skriket ekar,
högt och tydligt.
Vildmarken talar till honom.
Han talar till vildmarken.
Ett rakblad,
en knuten näve;
en annan dag.

VII.

Mor och far,
natten är kommen.
Ett annat föremål:
ett från köket.
Vasst och trubbigt.
- Gör det, säger det.
Fönstret ger ljus,
fönstret iakttar:
tick tick tick tick.
Allt blir rött och svart.
Träden ser honom.
buskarna ser honom,
mörkret ser honom;
blottad i natten.
Tick tick tick tick.

VIII.

Mössen.
(de kallar hans namn)
Knastrande,
tickande;
vägvisaren är fel.
- Kom tillbaka, fina ni.
Vildmarken tystnar.
Ett ljudlöst skrik
brinner i mörkret.
(shhh shhh shhh)
Röda händer,
röda kinder.
Stigen är borta,
spårlöst försvunnen.
Hitta hem?
Hitta tillbaks?
Dagen är kommen,
han dör.