När han väntat
så länge
att det han uppskjutit
inte längre var möjligt,
bibehöll han ändå, i yttersta tomme,
sitt vänteläge,
som i hans nuvarande slutskede
fört honom ända fram till Styx virvlar
som den krympling hans själv,
i botten av en flaska,
en gång karaktäriserade sig som,
vittrad i sin uttorkade begåvning;
det övermått av vilda talanger han
- efter några osannolikt sköna ungdomsverk -
lämnade obrukade
i ett samlat svek mot sig själv,
sina medmänniskor och sin eftervärld;

en Botticelli som lät penseln ligga,
en Strindberg som aldrig lyfte pennan,
en Karajan som vägrade bestiga dirigentpulten,

en Bob Dylan som vände på väg till New York