Du vet dendär känslan…dendär känslan av att det inte längre spelar någon roll. Vare sig du lever eller dör.

Jag ligger i min sjukhussäng. Skillnaden mellan just nu och början av december är att jag inte är lika psykotisk. Jag ligger inte och gömmer mig under madrassen och en doktor sitter på huk och talar om för mig att jag ska få ECT igen, men mina tankar om döden förblir desamma.

Sakta men säkert under den senaste tiden har aptiten försvunnit. De hotar mig med dropp, men jag är inte rädd för det längre. Vi har redan passerat gränsen.