Jag kan snart tillgodoräkna mig 7143 dagar på jorden och jag är fortfarande chockad över faktumet att människor finns
Människor skrämmer skiten ur mig
Jag är ju förvisso en, men det skrämmer mig nästan mer
Det skrämmer mig att jag är en pastisch på alla människor jag mött, oavsett om jag tyckt om dem eller inte
De sitter kvar där, gör sig hemmastadda under huden och borrar små lufthål ut till den riktiga världen för att överleva; skriker saker i mitt öra och lyckas använda min mun som megafon när de känner att de absolut måste få säga någonting som jag aldrig i livet, någonsin, snälla rara, skulle få för mig att säga
Då blir jag förskräckt och måste gömma huvudet i sanden i minst tre dagar innan jag kan så mycket som tänka på att omvärlden fortfarande existerar
Jag hade hellre varit en struts
Men icke, människa blev jag och människa skall jag i evigheters evighet förbli
Nej, det var en lögn, dö ska jag minsann också hinna med