det är mörkt bakom scenen
strålkastarna är släckta och rullas iväg av långa män i svarta kläder
de vuxna pratar över mitt huvud
skrattar, mullrar och kramar varmt varandras händer
jag drar i ett byxben, känner en hand på huvudet som stryker mig över håret
någon drar en mopp över scengolvet
en annan sopar mellan raderna på första parkett
kristallkronan högst upp i det välvda taket är mörk och tyst
det luktar damm och kroppar, vitt puder och rouge
någon har glömt en jacka som hänger över en av stolarna nedanför scenkanten
jag undrar vems den är
jag undrar när de långa kropparna, de vuxna, de som pratar högt och ler med hela ansiktet,
när de är klara
jag frågar tyst, men får inget svar
kanske hörs jag inte
kanske hörs allt annat bara mer
kanske kan vi gå hem snart