Jag drar för gardinerna, så att de på andra sidan på övriga avdelningarna inte ska se in. Eller det är nog en depressiv grej jag har för mig.

Men visst….

När jag opponerade mig och vägrade lämna över min utskrivna medicin och jag sade åt dem att de inte fick röra vid mig. För att sedan krypa in under madrassen i ett sista försök till att fly. Hur jag nu skulle lyckas fly från isoleringsrummet. Jag skrek upp mot högtalaren i taket. Jag visste att det satt en mikrofon däruppe någonstans också. ”Släck lyset!” Jag fick min önskan uppfylld, men först efter att jag förhandlat. Det var ju ljust ute ännu. Det brydde jag mig inte om. Jag ville stänga in mig i en svart kokong dit ljuset inte nådde.

Jag matvägrade. Jag drack ingenting. Det var jag och hallucinationerna…och depressionen.

Morgonen efter, fortfarande under madrassen kom läkaren på sin rond. ”Vi ska göra ECT och jag lovar att jag följer med.”

Jag var livrädd. Fastande inför sövningen lade jag mig motvilligt på båren med vattenmotståndlig underfilt. Anledningen är för att ECT framkallar ett krampanfall och har man inte gått på toa innan så finns risken att du kissar på dig. Fun fact.

Så jag låg på båren. De satte mitt dropp och jag skjutsades genom sjukhuskorridorerna tills vi kom fram till operationssalen.

Hjärtat bultade. Tänker de avliva mig nu? ”Det är nu du ska dö.” Hörde jag. Jag minns att vi fick invänta medicinen till sövningen. ”Vi är många här. Du behöver inte vara rädd.” Sade läkaren som höll i medicinsprutan. Vi hade träffats förr, för det var inte min första ECTbehandling. Läkaren från avdelningen klistrade elektroder, man satte elektroder för hjärtat, satte automatisk blodtrycksmätare på arm och ben. En yngre läkare höll en mask med syrgas över mun och näsa. Panik! ”Nu kväver de mig.” Jag försökte fly undan masken. ”Nu får du medicin som gör dig sömnig.”

Det började smaka konstigt i munnen och när allting bara försvann hann jag säga: ”Jag vill träffa T” Precis innan det svartnade hörde jag doktorn säga ”Va?”

När jag vaknade hostade jag en massa slem. Jag hade varit förkyld en månad innan jag blev inlagd, så jag var van vid att det kom lite slem, men läkaren beställde en röntgen av lungorna.

Fram till för en vecka sedan har jag vägrat ljus i alla former, men när de ökade på medicinen sover jag bättre och jag klarar numer av ljuset.