Jag hade sovit väldigt djupt i 11 år knockad av traumachocken efter min pappas självmord i början av maj 1976, natten mot min elfte födelsedag. Det var i början av augusti 1987. Jag hade varit schizofrent psykotisk i 11 månader. Ett obeskrivligt helvete fullkomligt outhärdligt varje ögonblick. Socialen hade planer på familjehem för mig. Jag hade suttit ensam och mått fruktansvärt dåligt i månader med 2 stycken självmordsförsök. Min vän A. hörde av sig en dag, hon undrade i fall vi kunde träffas. I det erbarmliga tillstånd jag var i så tvekade jag men å andra sidan vad hade jag att förlora? A. var den första riktiga, äkta och friska människa som jag hade träffat i hela mitt liv. Min uppväxt hade varit en katastrof och min självkänsla var på noll. A:s hem blev som en slags mycket alternativ och fridfull psykiatrisk intensivvårdsavdelning för mig, en fredad zon och en uppvakningsavdelning där inget mer ont kunde hända. Min barndomsfamilj var en samling traumatiserade zombies. A. var hemma på dagarna. Hon visade vara en god häxa med en magisk inverkan på mig. Jag låg på hennes soffa och försökte få en aning om vem jag var. Vi åkte ut i skogen och hade picnick. Allt var fortfarande svart och snurrigt för mig i psykosens skruvstäd men A. var inte rädd. Hon läste högt Måsen - Jonathan Livingstone Seagull. Vi hade erotik av det magiska slaget. Ljusglimtar uppenbarades. Efter att ha varit i psykisk koma i 11 år så kan det ta tid att vakna till sans. Karin Boyes dikter blev mycket betydelsefulla för mig. Hos A. kände jag mig trygg och lugn. Vi lyssnade på Erik Satie och David Sylvian. Det var en hård kamp att ta sig ur psykosens sugande svarta träsk. Vi talade mycket, bland annat om min pappas självmord och vad som hade hänt under alla år, min medvetslöshet, psykosen och min dysfunktionella familj och hur samhället dehumaniserar människor. Kärlek, sanning och uppror är den enda vägen att gå.
I början av september så fick jag erbjudandet om ett beredskapsjobb på kulturförvaltningen. Det var bra för mig att ha någonting att göra. A. var den första människan i mitt liv som visade kärlek och medkänsla. Psykosen klingade av sakta men säkert men helt frisk blev jag inte. Det kan behövas lång tid av rehab efter en sådan stjärnsmäll som de senaste 11 åren av hade inneburit. Vi åkte till Stockholm en helg, liftade med en långtradare. Det blev en fin resa men jag fick veta att en bekant på en folkhögskola hade begått självmord. Hemma hos A. grät jag äntligen mitt hela livs sorger.
Jag hade överhuvudtaget ingen kontakt med psykiatrin och jag tog ingen medicin, ändå så lyckades jag, A. och Gud ta mig ur sjukdomen, eller i alla fall det värsta tillståndet. Jag hade sovit i lite drygt 11 år men nu var jag vaken.
Ett mirakel av kärlek, sanning och uppror.