Morgonen därpå knackade det på båten, det var Alexander N som berättade att kaptenen på Vindia skulle infinna sig hos hamnkapten klockan 14.00. ”Han är en mäktig man”, sade Alexander och såg orolig ut.
”Vad vill han?” frågade jag.
”Det handlar säkert om den olovliga inseglingen”, sade han.
Hamnkontoret var beläget i ett brunsmutsigt tvåvåningshus. Vi gick uppför trappan till andra våningen. Ovanför dörren till hamnkapten fanns en lampa som lyste rött vilket betydde att den mäktige var upptagen för tillfället. ”När den slår om till grönt kan vi gå in”, sade Alexander. Vi fick vänta ganska länge innan vi kunde gå in.
Vid kortändan av ett jättelångt sammanträdesbord av mahogny, med två telefoner framför sig, satt han. På väggarna hängde fotografier av olika fartyg, kurvor och diagram av olika slag. Han reste sig, kom fram och skakade hand med oss. Han såg ut som en riktig ryss, tänkte jag. Stor, jovialisk, bullrande och oberäknelig.
Genom de smutsiga fönstren skymtade hamnen, vi fick en gest att sätta oss ner. Han spände ögonen i oss och sade på ryska, Alexander översatte: ”You have violated Sovjet law. Sailed into the harbour too early without permission and pilot.”
Jag såg framför mig beslagtagande av båten, rättegång och fängelse. Sådant hade man hört talas om i Sovjetunionen. Kallsvetten började sippra fram på mig och Alexander såg mycket nervös ut. Hamnkapten njöt uppenbart av si- tuationen och tittade bistert på mig.
”Det var inte avsiktligt vi hade fin medvind och vi kunde inte ligga och vänta i sex timmar i öppen hög sjö”, sade jag, och Alexander översatte.
”Ni skulle ha anropat hamnen”, sade hamnkaptenen. ”Det gjorde vi men fick inget svar.”
Hamnkaptenen tittade bistert på oss. ”Det spelar ingen roll, ni skulle ha följt reglerna för insegling och avvaktat lots.”
En olidligt lång tystnad följde. Vi tittade oroligt på varandra. Hamnkaptenen reste sig långsamt upp, tittade på oss och sade med ett bullrigt skratt: ”Välkommen till Murmansk.” Han tog fram en flaska vodka och tre glas. Vi skålade, han gav oss presenter och sade: ”Ni har brutit mot sovjetisk lag men inte mot rysk.”
Nästa morgon hade vi bestämt oss för avsegling och meddelat hamnmyndigheterna. Utklareringen gick förhållandevis lätt. Vindia genomsöktes noga av tre män i uniformer men de hittade inget. De undersökte förstås om vi försökte smuggla ut någon människa.
Det sista vi såg när vi lämnade var en tunn gestalt på bryggan som vinkade åt oss, det var Alexander Smolienki. Han såg ledsen ut. Alexander Nazarov hade vi redan sagt adjö till. Tänk att kunna segla i väg så där, tänkte han nog, skulle det någonsin bli möjligt för honom?
Seglingen från Murmansk till Kirkenes i Norge blev mestadels över ett spegelblankt Barents hav så vi fick gå för motor. Solen var bara under horisonten en halvtimme. Färgerna växlade ständigt på det smaragdgröna vattnet som är speciellt på Norra ishavet. I Kirkenes skulle vår segelbåt Vindia ligga på land över vintern, vår semester närmade sig slutet. Vi såg redan fram emot nästa sommars seglingar i Nordnorge, men det är en annan historia.
Tre månader senare föll det sovjetiska imperiet samman.

Hela novellen och andra spännande noveller finns i min novellsamling Ättestupan,b.la. en seglingsberättelse som vunnit första pris i joelgardens förlags novelltävling.
Finns på bokus och adlibris eller direkt från mig för 140:-