“Det där låter inte bra”
mumlar Gud till sig själv,
river i sina papper,
François Bayles Les couleurs de la nuit
läckande från grannen i den gamla hyreslängan

Han är full & fet, svettig & bakfull,
och har inte gjort ett skapandes grand
sedan Skapelsen

Hans åskande brakskitar
har förgiftat hälften av världarna,
medan de övriga, mer förutseende,
har skaffat luftreningsfilter
från en enskild firma i Ödeshög

Gud får ingen ordning
på sina gamla bestämmelser & förordningar,
river runt i sopor och disk
och fuktskadade högar av Det Bästa och Starlet,
efter något att stoppa i sig

Hans existens är ett enda stort jävla cirkelbevis,
som yrskallar honom

Gud pissar ner sig,
och när Hemtjänstens två språksvåra rumänska prostituerade
tittar förbi,
blir han förflyttad
till den låsta demensavdelningen
på ett särskilt boende,
varifrån han, efter kaffe & smörgås,
låter krig & farsoter vimla
över sina trogna tillskyndare,
som ringer i koleraklockor
och förhör Katekes