Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Den som gräver en grop för andra, faller stundom själv bredvid. Någon var nog först med att säga eller skriva 'skall du hämnas, gräv en grav även åt dig själv'. (Bilden är tagen en tisdag, sommartid, någonstans i en förort.)


Den märkbara händelsen (Version B - kortnovell)




En kvinna ute på promenad med en man i en villastad
någonstans i södra Sverige. Det är sommar, en dag i juli
och det är inte alltför hett. Även om solen skiner, några
vita moln seglar i sakta mak över himlen.

Då och då blåser det en lugn bris som för att svalka envar
möjligt varm individ. När paret kommer i närheten av ett
hus som är beläget i slutet av gatan och har en stor matta
av gräs, med några fruktträd.

Körsbärsträd, äppelträd och några buskar med krusbär
och röda vinbär. Kvinnan och mannen hör ljud från gräs-
mattan. När de kommer närmare så saktar de in sina steg,
nyfikna på vad de skall få se.

Där står det en ung man på några år och tjugo, med ljus
kalufs samt hawaii-skjorta med kort ärm. Mannen står
och gräver en grop i gräsmattan, kanske för att plantera
någonting.

Klockan är litet över fyra om eftermiddagen och det är
lördag. De vilka är ute på promenad, ser honom sätta
foten på en spade. Skorna är lågt klackade och bruna,
påminner svagt om något

som det inte går att sätta ord på just då. Kanske för att
de har sålts massor av och genast skall gå att känna igen.
Någon timma senare, då paret gått en runda och är på
tillbakaväg, hör de hur grävandet fortgår.

Men då de närmar sig, upptäcker de att den som grävt,
nu istället ta jord från en hög och fyller gropen i den där
gräsmattan. Inget konstigt med det kanske, om det inte
varit för en sak.

Det finns inget i gropen, utöver jord och småsten. Inget
träd, inga buskar och inga blommor. Så vad kan den där
mannen ha gjort? Har han grävt ned någonting? Paret
går en smula grubblande hem till sig.

De bor ett stycke längre bort, på en annan väg, i en liten
villa någonstans i mitten av villasamhället. De låser upp
dörren, tar sig in och sluter dörren om sig. När de senare
ätit en lätt middag sätter de sig

i var sin fåtölj och vilar sig. Mannen sluter ögonen en stund
och slår upp dem igen. Kvinnan är tyst och som avvaktande.
Så öppnar han ögonen igen och säger något. 'Vad hände där
egentligen när vi var borta?'

Kvinnan såg på honom och förstod att det var en retorisk fråga.
En stilla undran som inte kräver något absolut svar. Nästa dag
kom det sig så att det där paret tog samma väg på sin promenad.
Bara att de 'kom förbi'

ungefär tio minuter tidigare på söndagen. Det var ungefär
samma sorts väder och de lyssnade efter ljud den här gången.
Det hördes ett slags grävande ljud och de närmade sig som
försiktigt.

Även den här gången stod den unge mannen och grävde. Han
hade haft ryggen vänd nästan helt mot dem och så var det även
denna gång. Så vitt kvinnan kunde bedöma grävde mannen i
gräsmattan på samma plats som dagen innan.

Han satte foten, en skoförsedd fot, mot metallen på spaden.
'Övning ger färdighet', tänkte kvinnan. Jorden borde kunna
vara mera lös den här gången. Paret flanerade sakta förbi
samt var borta ungefär

nittio minuter den här vändan. Då de passerade platsen igen
stod den unge mannen och placerade rutor med gräs på den
tillplattade jorden. De passerande lade märke till att platsen
på gräsmattan var omgärdad

av ett brunt staket i trä och att staketet verkade löpa runt hela
det område som hörde till huset. Ingenting konstigt med det,
alla hus i området hade staket i trä eller metall mot gatan,
utom de vilka hade en avgränsande

mur eller häck. I vilket fall en gräns som markerade att huset
hade en omgärdad gård av litet olika slag. Fast en eller annan
katt, hund eller andra djur, för dem fanns där inga märkbara
gränser.

Området hade tillgång för även rådjur, harar och liknande vilt
vilka fanns i detta villasamhälle samt i de dungar av småskog
vilka växte här och var. Paret var ute och gick vid litet olika
tider och olika dagar,

men en del av gångturen tog just den där vägen förbi den
villan med den litet märkliga aktiviteten. Varje gång kunde
de se den unge mannen gräva just på det där stället som de
sett honom vid första gången.

Men den elfte dagen i en räcka med dagar, fanns han inte på
plats. Kanske för att det föll ett milt regn, samt var en smula
mera svalt, just vid den tiden över den rent geografiska ytan
där landskapet kommit att breda ut sig.



Närmast otroligt spännande fortsättning kan tänkas följa.




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 27 gånger
Publicerad 2024-02-28 18:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP