Den allra första meningen jag lärde mig på ett främmande språk var på tyska.

Eigenlob stinkt.

När jag var kanske fem- eller sex år gammal

Av farmor när hon fortfarande bodde hemma.

Själv talade jag egentligen inte tyska.

Jag upprepade bara meningen så nära jag kunde.

För alla mina vänner, om och om.

Eigenlob stinkt.

Minnet var helt fonetiskt.

Jag visste inte vad orden betydde isär.

Eget beröm luktar illa- det var helheten.

Eigenlob hade ingen självklar svensk parallell

Men Stinkt – uppenbarligen hade det med stank att göra.

Hursomhelst talade inte några av mina förskolevänner tyska

Uttalet föll isär efter ett tag

Ajgenlop shtinkt.

Aj-genlåpp shu-tinkt.

Vid det att mitt uttal var helt oförståeligt

Talade min farmor inte längre svenska

Vid det att jag gick i årskurs sex

Och fick lov att lära mig språket i skolan

Så hade jag nya vänner

Inför vilka jag aldrig upprepat meningen.

Vad hade varit poängen.