Någon väntar på mig, kanske.

Och jag har bara en kvart på mig att ta mig härifrån till det ställe där hon är. Men även om jag skyndar mig, går fort eller till och med springer kommer det ta minst tjugo minuter att hinna fram. Någon buss går inte dit och inte har jag tillgång till bil. Cykel skulle kunna vara ett alternativ men den jag äger har punktering på båda däcken och ringklockan är ur led. Återstår alltså att gå eller springa och komma fem minuter för sent. Minst fem minuter för jag ska ju ta på mig jacka och skor också. Och se till att jag har nycklar och plånbok med mig, var nu de ligger och dräller i lägenheten.

Men gör det något då? Att komma lite för sent, menar jag. Fem minuter, tio minuter, det är inte någon lång tid. Fast det är klart, i väntan på någon kan varje sen minut kännas som en evighet. Och ovissheten med frågor som följd som skapas hos den väntande. Kommer människan snart? Vad har hänt? Är det jag som är tidig? Eller är det fel dag? Fel plats? Fel person? Ska jag gå?

Promenad är alltså mitt enda alternativ. Jag måste gå, gå nu och gå snabbt. Rappa steg. Det är bara det att jag suttit här och skrivit detta ett tag och även om det ser ut att vara en lite bagatelltext har den snott tid, snott från den där kvarten jag först hade till förfogande. Åtta minuter har det tagit att skriva detta. Jag har alltså nu bara sju minuter på mig om jag ska vara i tid. I stället för fem minuter sen kommer jag vara tretton minuter sen. Minst. Fortsätter jag att skriva, vilket jag verkar göra, minskar den ursprungliga kvarten hela tiden och min ankomst blir senare och senare.

Du som läser kan ju se hur mycket text det är kvar och med hjälp av den på ett ungefär lista ut hur lång tid som återstår efter detta ord. Jag, däremot, har i skrivande stund ingen aning om hur många fler ord jag kommer att använda innan jag sätter punkt och sedan ger mig av. Kanske slutar jag efter denna mening? Kanske fortsätter jag. Fortsätter jag kommer jag snart passera den tid då jag skulle vara på plats. Där, tjugo minuter bort.

Nu har jag bestämt mig för att ta mig i kragen och avsluta det här skrivandet. ”Ta mig i kragen” – jag ogillar det talesättet. Ändå använder jag det. Ja ja, det finns många ord och uttryck som jag har svårt för men som är lite av genvägar i språket. De säger en del, kort och koncist, och jag behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Behöver inte mala på med en massa ord i onödan som tar tid från annat.
Vilken tur att jag slutade skriva den där texten. Vad skulle den vara bra för? Och både plånbok och nycklar låg i jackfickan, dem slapp jag leta efter. En del saker rullar på.

Om jag dessutom genar genom skogen över berget kan jag spara in en minut eller rent av två? Dock riskerar jag att bli tagen av skogsrået då. Den risken tar jag. Om inget händer: framme om nio minuter.

Kanske väntar någon på mig?