Jag har sakta börjat fylla på i kalendern. Blodprover och läkarbesök för att få mer medicin. Hemsjuksköterskan som kontrollerar mig två gånger i veckan och nu senast vågade jag ringa till psykologen och hon bokade snällt min tid.

Min bättre hälft vägrar lämna mig själv när han ska på tjänsteresa. Svärmor får passa mig…

Idag tog jag en behovsmedicin och sen tog jag bussen till stan. Mycket turister…

Inte på bussen, men i stan.

…trots att regnet öste ner.

Jag som hade tänkt utnyttja det dåliga vädret som borde ha fått färre att ge sig ut på stan, men saker blir inte alltid som man tänkt sig.

Nåväl..

Min bättre hälft är världens bästa hälft. Av de senaste nio månaderna har jag spenderat sex av dem på sjukhuset. Jag har svårt att söka kontakt och jag var så ensam, så min bättre hälft har gjort en app inspirerad av vad jag gått igenom. Jag ska berätta mer om den, så håll utkik!

Nu har jag kommit hem från sjukhuset för en månad sedan, men under de tre månaders tid jag senast varit inlagd har han cyklat 7.5 km enkel väg till sjukhuset tre gånger i veckan. 15 minutersmöte och sen hem igen.

Hängiven är ett smått ord. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad. Än så länge är det 13 år tillsammans. Vad ska livet ha i sitt sköte för vår kommande tid?