hur anselm med sina käkar maler
stora tunga blyböcker till pigment
med det målar han himlarna
det jordiska solrosfälten i snö
de allt för fridfulla gårdarna
med sina ändlösa raka rader
på krigets ruinfält viskar lilith honom öron
ammar anselm vid sitt bröst
där nog så många filosofer
teg vissnade kvävda sig i egen tystnad
anselm däremot bygger kläder åt lilith
stabilare än stål segare än läder
oändligt mycket mer sublimt
än finaste vinthundar från meissen
än deras porslinsskärveklirr
när de bullrande sopas ihop
åt henne bygger han torn skevare än pisa
målar henne himlarna fästade i jordar
med eldig pensel med aska
snötäckta solrosmassgravar
där föddes vi
nu behöver vi egentligen bara dö
under tiden frågar lilith
varför höjde ni var sin högra arm till skyarna
och om det inte äntligen någon gång
kan sluta på ett annat sätt