Jag visste att alla tågen stannade på stationen där jag ville gå av och det berörde mig föga att jag inte tog expresståget.

På perrongen stod ett tåg och inväntade signal för att fortsätta sin färd. Jag klev på och lyfte blicken något för att spana efter en ledig sittplats. På samma perrong, men andra sidan anlände ett superexpresståg, men jag satt kvar.

Superexpresståget lämnade perrongen och mitt tåg stängde dörrarna kort därefter.

Jag mådde illa. Skulle jag klara mig ända fram till IKEA? Jag satt intryckt mellan två äldre herrar och kunde inte se i min väska vad jag burit med mig, men en tygkasse och en IKEAkasse skulle definitivt finnas i väskan. Vanligtvis bar jag med mig en liten plastkasse, men inte idag.

Jag tittade i golvet hela vägen till min station medans jag lyssnade på Tracy Chapman hela vägen.

När jag klivit av uppkom ett annat problem. Jag minns inte vägen till IKEA och jag kunde inte se den enorma byggnaden, som borde vara lätt att hitta, men överallt var det höghus och ingen skyltning.

Jag öppnade googlemaps och tack vare telefonen kunde jag ta mig dit jag skulle. Jag följde gatan och innan övergångsstället hittade jag en bänk i det gröna där en cigarett låg och glödde.

Det är förbjudet att röka på gatan, så jag tvekade innan jag till slut plockade fram cigarettpaket, tändare och vattenflaskan jag ämnade fimpa cigaretten i efteråt.

Jag öppnade väskan och plockade fram ångestdämpande medicin som jag sköljde ner med vatten innan jag förvandlade flaskan till askfat.

Hela tiden gömde jag cigaretten och höll utkik efter poliser. Det var allt annat än avslappnande, men jag rökte ett par bloss till innan jag släckte i vattenflaskan.

Jag satt kvar på bänken. Tittade på alla som kom och gick. Inväntade att det inombords skulle lugna ner sig.